Jag lägger tillvaron på is nu. Han sover på soffan för att jag har bäddat ner honom
där. Ute på hans gård finns en byggnadsställning. En liten. På den kan man både läsa
och röka. Helst i kvällssol, strax efter att dammet på riktigt lagt sig ner.

De här vägarna.
Jag låtsas att jag bor här.

Jo, så många stunder vi aldrig inser kommer ta slut. Jag säger inte det i något
värderande syfte. Hösten kommer vi också överleva och vintern. Men nuet. Det är nu.
Svårhanterligt. Fyrkantigt. Lustigt, hur vi tragglar vidare och bara älskar varje ursäkt vi kan finna att
hantera livet på vårt egna lilla vis. /stora